Jahapp, dags att lämna, återvända, flytta, fara, sticka, dra, komma hem.
Åh, det finns så mycket att säga. Det jag är gladast över är ändå att jag har hittat ett till hem. Ett hem kan vara så mycket. San Francisco är inte hemma som hemma i Umeå, där allt började och fortsatte. San Francisco är inte heller hemma som hemma i Stockholm, där jag skapar mitt eget liv. San Francisco är hemma på ett annat sätt, som ett lugn och en trygghet i just staden i sig och inte i vad jag har i den eller vad jag gör i den. Jag är evigt tacksam för vad staden har gett mig.
Har tagit adjö av varje stadsdel i veckan. Jag var och fikade i solen på ett café i Castro. Castro är den stadsdelen som passar bäst i solljus. Regnbågsflaggorna som pryder varje fasad får en speciell kraft av solen. Har varit och ätit tapas och druckit sangria i Mission. Musik, mat, alkohol och natt är alltid bäst på mörka restauranger och pubar i Mission. Jag var i köpcentren i Financial district och blev stressad av köphetsen hos de stora kedjorna. Jag köpte en billig, skräpig resväska i en av alla små butiker i China town, ingen gör skräp och turister som China town. Gick i Haight Ashbury i grå dis och nekade marijuanaförsäljare och fundreade över alla tonårspunkare som vill leka hemlösa. I Fishermans wharf gick jag genom seafoodserveringar tillsammans trögflytande turistmassor och blev glad av att se sjölejonen. Jag fönstershoppade på Fillmore. Jag såg utsikten från Twin peaks och tog en springtur mot Golden Gate i skymningen i The Marina.
Och så är det, man får vara blödig och kletig och rosig när man ska lämna allt bakom sig. När annars?
