Fyller i Skatteverkets omöjliga formulär om ansökan av f-skatt. Det slår mig, jag skulle lätt kunna få epitetet ung driven kvinnlig entreprenör av detta. Funderar en stund på att slänga de nedkluddade pappersarken åt skogen. För jag är inte entreprenörsbruden, jag tänker inte identifiera mig med detta nya arbetslinjefeministförtryck.
För det är bara en ny form av etiketterande av kvinnor. Är man inte främst till för sina barn och man enligt hemmafrumodellen och bor i en någorlunda stor stad och har idéer blir man automatiskt entreprenörskvinnan - hon som är driven och ambitiös och vet vad hon vill. Jag ser henne jämt i Svenska dagbladets näringslivsbilaga, som ett spännande kvinnor kan-fenomen.
Och det är ju underbart att unga kvinnor kan tjäna pengar och sitta i bolagsstyrelser och bla bla bla. Men jag är så trött på de trånga ramarna. Att kvinnor alltid är hänvisade till kamikazeprojekt av varierande form. Varför är vi hänvisade till att alltid jobba röven av oss och offra allt? Det är det som krävs för att vara en lyckad kvinna. En modern hemmafru som bakar kakor, gör långkok och läser läxor finner sig i att offra allt för familj och hem och en ambitiös entreprenörskvinna jobbar dygnet runt för att vara en duktig karriärist och kunna mäta sig med bolagsmännen. För det är så man gör som kvinna och framförallt är det så man gör om man är en medveten kvinna, oavsett om man är hemma med barn eller på kontor med gubbar kan man numer kalla sig feminist. Men om man inte offrar allt och inte vet vad man vill, är man fortfarande en riktig kvinna då? Är man ändå en redig feminist?
Jag saknar fuckupen, jag saknar slackern. Att plinka på en gitarr i underkläderna på en vardag, att vara skitfull och ragga på allt och alla på krogen, att dricka kaffe och drömma orealistiska drömmar som socialen betalar, att spela gta till klockan fem på morgonen. Det är normalt och ibland charmigt när män gör det men helt otänkbart för kvinnor. Varför ska vi alltid måsta göra allt så bra, så helhjärtat?
Jag har aldrig varit en duktig flicka, jag har inte brytt mig om betyg, jag har aldrig närt karriärsdrömmar eller familjedrömmar. Jag har alltid gått på feeling och gjort vad som känts bäst för stunden och tänkt att allt ordnar sig. Och jag känner alltid att det där inte passar in i hur man ska vara som kvinna.
Åh vad jag önskar att ramarna för hur vi kvinnor ska vara blir lite lösare. Att det skulle vara lika naturligt för en kvinna att sitta hos en polare och röka weed på en onsdag som för en man och lika naturligt att vara en rockstar eller en tjock fifflande fackpamp. Tänk om ramarna erbjöd oss kvinnor att vara sviniga eller drömmare eller töntar och framför allt - att vi kunde få vara lata och oambitösa.
Jag kommer att skicka in papperna till Skatteverket men kommer aldrig någonsin kalla mig entreprenör och fan ta den som kallar mig duktig.
För det är bara en ny form av etiketterande av kvinnor. Är man inte främst till för sina barn och man enligt hemmafrumodellen och bor i en någorlunda stor stad och har idéer blir man automatiskt entreprenörskvinnan - hon som är driven och ambitiös och vet vad hon vill. Jag ser henne jämt i Svenska dagbladets näringslivsbilaga, som ett spännande kvinnor kan-fenomen.
Och det är ju underbart att unga kvinnor kan tjäna pengar och sitta i bolagsstyrelser och bla bla bla. Men jag är så trött på de trånga ramarna. Att kvinnor alltid är hänvisade till kamikazeprojekt av varierande form. Varför är vi hänvisade till att alltid jobba röven av oss och offra allt? Det är det som krävs för att vara en lyckad kvinna. En modern hemmafru som bakar kakor, gör långkok och läser läxor finner sig i att offra allt för familj och hem och en ambitiös entreprenörskvinna jobbar dygnet runt för att vara en duktig karriärist och kunna mäta sig med bolagsmännen. För det är så man gör som kvinna och framförallt är det så man gör om man är en medveten kvinna, oavsett om man är hemma med barn eller på kontor med gubbar kan man numer kalla sig feminist. Men om man inte offrar allt och inte vet vad man vill, är man fortfarande en riktig kvinna då? Är man ändå en redig feminist?
Jag saknar fuckupen, jag saknar slackern. Att plinka på en gitarr i underkläderna på en vardag, att vara skitfull och ragga på allt och alla på krogen, att dricka kaffe och drömma orealistiska drömmar som socialen betalar, att spela gta till klockan fem på morgonen. Det är normalt och ibland charmigt när män gör det men helt otänkbart för kvinnor. Varför ska vi alltid måsta göra allt så bra, så helhjärtat?
Jag har aldrig varit en duktig flicka, jag har inte brytt mig om betyg, jag har aldrig närt karriärsdrömmar eller familjedrömmar. Jag har alltid gått på feeling och gjort vad som känts bäst för stunden och tänkt att allt ordnar sig. Och jag känner alltid att det där inte passar in i hur man ska vara som kvinna.
Åh vad jag önskar att ramarna för hur vi kvinnor ska vara blir lite lösare. Att det skulle vara lika naturligt för en kvinna att sitta hos en polare och röka weed på en onsdag som för en man och lika naturligt att vara en rockstar eller en tjock fifflande fackpamp. Tänk om ramarna erbjöd oss kvinnor att vara sviniga eller drömmare eller töntar och framför allt - att vi kunde få vara lata och oambitösa.
Jag kommer att skicka in papperna till Skatteverket men kommer aldrig någonsin kalla mig entreprenör och fan ta den som kallar mig duktig.
4 kommentarer:
Fan vad bra!
Oh vad jag känner igen mig!! Har gått omkring med något slags märkligt dåligt samvete över att jag aldrig försökt vara perfekt eller "duktig flicka". Har alltid hafsat ihop saker och tänkt att det löser sig, och så gör det ju liksom det. Har liksom aldrig förstått grejen med att anstränga sig till döden för att få mvg om det räcker med g eller vg. Bra skrivet!
Men hurra för dig och det här inlägget!
mvh / Ochså frilansjournalist som just fyllt i den där förbannade skatteverketblankettgrejjen om f-skatt och tackat nej till ett fast långvik och undrar lite vad det eg kommer innebära.
Underbart Helena!
Skicka en kommentar