En av världens mest beundransvärda människor är Nawal El Saadawi. Skarp, ödmjuk och mäktig får hon mig att streckläsa hennes böcker och skriva ner citat på citat från hennes föredrag. Hon har förmågan att framkalla den där kittlande känslan i kroppen, den där berusande känslan när någon sätter orden på något man bara anat i sitt undermedvetna. Hon skriver om motstånd och protester, hon är revolution och har alltid varit. Hennes mod och hennes ord gör mina kinder varma och mina steg lätta, så där som bara kamp mot förtryck kan göra.
Nu är jag halvvägs igenom Den stulna romanen. Precis som jag känner min kropps reaktioner på den så är den fylld av kroppslighet. Makt, rädsla och bristen därpå beskrivs genom penisar. Stolthet genom axlar och gång. Fångenskap genom hull. Visserligen innehåller den för mycket upprepningar av det kroppsligas symbolik men jag är ändå tacksam för hennes råa cynism och hennes svärmande dagdrömmar som båda koncentreras i fötters sprickor och trekantiga ansiktsformer. För hennes kroppslighet är ett ställningstagande. Kroppen som trampar dammet på gatan är verklig och stabil medan den kropp som trippar på smala klackar är undflyende och oberäknerlig. De som flyr dammet och hänger sig åt något så långt ifrån gatan och smutsen som Gud eller den teoretiska marxismen, kontrollerar inte längre sina kroppar. De som däremot går barfota äger den självklara sanningen.
Jag önskar att jag fick läsa mer om kroppar, bortom den ytliga estetiken, sexualiteten och medicinen. Jag önskar att kroppen var något som kunde talas om på riktigt. För vi är alla våra kroppar, även om vi väljer att ändra dem eller om vi känner oss fast i dem så är de där.
Jag äger min kropp, det är jag oerhört stolt över. Min kropp kompromissas aldrig bort. När jag var yngre visste jag nog inte riktigt att jag ägde den och då var jag inte lika stolt. Men nu när jag vet så älskar jag det den tillåter mig att göra. Jag kan springa snabbare än vinden och jag kan ta en massa stryk, jag kan bli sjuk och tillfriskna. Jag känner ilska i mina käkar och i nervositeten i benen som sprider sig till mina armbågar och fingrar. Jag känner ofta tårar bränna innanför ögonen och hjärtat bulta av ömhet inför främmande människor.
Jag äger min kropp, därför äger jag jorden den kom av och marken jag går på. Jag är min kropp, därför är jag mänskligheten. Jag äger min kropp, därför bestämmer jag vad den används till. Jag kan ansluta min kropp till en grupp av kroppar som tillsammans kan riva murar och störta förtryckare. Därför är jag så jävla stolt över min kropp. Och jag hoppas att fler kan känna det.
Känner du din kropp och går med fötterna i dammet är du mänskligheten.
Nu är jag halvvägs igenom Den stulna romanen. Precis som jag känner min kropps reaktioner på den så är den fylld av kroppslighet. Makt, rädsla och bristen därpå beskrivs genom penisar. Stolthet genom axlar och gång. Fångenskap genom hull. Visserligen innehåller den för mycket upprepningar av det kroppsligas symbolik men jag är ändå tacksam för hennes råa cynism och hennes svärmande dagdrömmar som båda koncentreras i fötters sprickor och trekantiga ansiktsformer. För hennes kroppslighet är ett ställningstagande. Kroppen som trampar dammet på gatan är verklig och stabil medan den kropp som trippar på smala klackar är undflyende och oberäknerlig. De som flyr dammet och hänger sig åt något så långt ifrån gatan och smutsen som Gud eller den teoretiska marxismen, kontrollerar inte längre sina kroppar. De som däremot går barfota äger den självklara sanningen.
Jag önskar att jag fick läsa mer om kroppar, bortom den ytliga estetiken, sexualiteten och medicinen. Jag önskar att kroppen var något som kunde talas om på riktigt. För vi är alla våra kroppar, även om vi väljer att ändra dem eller om vi känner oss fast i dem så är de där.
Jag äger min kropp, det är jag oerhört stolt över. Min kropp kompromissas aldrig bort. När jag var yngre visste jag nog inte riktigt att jag ägde den och då var jag inte lika stolt. Men nu när jag vet så älskar jag det den tillåter mig att göra. Jag kan springa snabbare än vinden och jag kan ta en massa stryk, jag kan bli sjuk och tillfriskna. Jag känner ilska i mina käkar och i nervositeten i benen som sprider sig till mina armbågar och fingrar. Jag känner ofta tårar bränna innanför ögonen och hjärtat bulta av ömhet inför främmande människor.
Jag äger min kropp, därför äger jag jorden den kom av och marken jag går på. Jag är min kropp, därför är jag mänskligheten. Jag äger min kropp, därför bestämmer jag vad den används till. Jag kan ansluta min kropp till en grupp av kroppar som tillsammans kan riva murar och störta förtryckare. Därför är jag så jävla stolt över min kropp. Och jag hoppas att fler kan känna det.
Känner du din kropp och går med fötterna i dammet är du mänskligheten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar