Den andra vågen

Kairo med dess Frihetstorg – det är lätt att bli romantisk vid åsynen, nästan lika lätt är det att efter ett tag bli cynisk.

Detta folkliga uppror, denna folkets resning mot förtrycket. Jag satt naglad framför Al Jazeeras bilder härifrån i januari och februari och fick gåshud på armarna. Tänk att det funkar ändå! Tänkte jag och många andra. 

Men under denna andra våg av revolutionen är det annorlunda. För ett tag sedan skrev jag en krönika på Seglora Smedja där jag sa att Egyptens militärråd kommer att avgå. Det var vad som behövdes skrivas då och vad jag innerligt trodde skulle hända. Man kan inte massakrera en befolkning hur som helst, inte efter att de redan smakat seger en gång. 

 

Men revolutioner tar på krafterna. En del slutade sina jobb i och med revolutionen, andra sades upp till följd av den sviktande ekonomin. Efter ett tag blir det svårt att leva utan pengar. De som har tältat på Tahrirtorget i två veckor är trötta, det tar på krafterna att leva under bar himmel tillsammans med andra. Många, många är de som är skadade från polisens och militärens kulor och tårgas. Centrala Kairo ser ut som en hemvist för skadade soldater. Och mitt i detta sker ett politiskt spel i kulisserna som jag inte fullt förstår ännu. Vissa stödde upproret under ett tag för att sedan mana till lugn och skingring av folket på torget för att säkra sina röster i valet. Valet som lade sig som en våt handduk över protesterna. Valet som många av revolutionärerna inte ville ha och tyckte var illegitimt under militärrådets styre, valet som de likafullt var tvungna att förhålla sig till.

 

Det verkar inte finnas någon tydlig plan på hur detta ska fortsätta. I dag hålls ännu en marsch mot militärrådet efter fredagsbönen, antingen blir uppslutningen god eller så har protesternas styrka avtagit för nu.

Men det är tillfälligt, det är jag övertygad om. För det är som många säger här, revolutionen går i vågor, efter att en ebbat ur kan man vara säker på att det kommer en ny.